Jens von Axelson

Det går snabbt nu – OCH långsamt!

Det finns inte en rapport om industrin nu som inte rapporterar om teknologins framsteg – det går så fort nu! Nu är den till och med så snabb att ett upprop med forskare och techdirektörer vill pausa lanseringen av nya ChatGPT-versioner. Men i den breda industrin lunkar allt på i vanlig maklig takt. Visst sneglas det på Industri 4.0 när ersättningsinvesteringar ska göras eller som ett led i ett mer eller mindre systematiskt Lean/Six Sigma förbättringsarbete. Digitaliseringen, globaliseringen och elektrifieringen driver på. När jag inledde min industriforskarkarriär för över 20 år sen på IVF Industriforskning och utveckling AB (idag RISE) så var till exempel forskningen kring additiv tillverkning färdig och klar för överlämning till industrin. Visst görs det idag stora framsteg men det känns inte som den revolution som då och nu utlovas. För när enskilda tekniker ska integreras i ett överordnat system tillstöter nya komplikationer som måste lösas. Ny teknik måste konkurrera ut 150 år av ständig förbättring driven av vinstsökande ekonomimodeller. Att stirra sig blind på enskilda teknikers möjliga förmåga utan att beakta svårigheterna på systemnivå kan tyckas vara en smula opportunistiskt.

Industri 5.0 – teknik i systemet

EU kommissionen vill mycket för att stärka unionens konkurrensförmåga och samtidigt motverka och hindra en alltmer påtaglig klimatkris. Vi möts av begrepp som Fit-for-55, the green deal och nu senast Industri 5.0. Det senare kan sägas vara Industri 4.0-teknik satt i ett sammanhang där tekniken samspelar med hållbarhet (sustainable), motståndskraft (resilience) och människocentrering (human-centric). Här sätts teknologin in ett systemperspektiv. Men om man funderar lite kring var och en av dessa delar inser man att det inte är så lätt. Hållbarhetsbegreppet har fått utstå ganska mycket påtryckningar från så kallad greenwashing där mer eller mindre oseriösa företag försöker få sina produkter att framstå i en bättre dager. Då jag sprang på begreppet ”regenerativa affärsmodeller” för ett tag sen tänkte jag att det borde kännas bättre att genom sin affär inte bara minska avtrycket utan till och med kunna återställa planeten till ett tillstånd före industrialiseringen – det är väl hållbart på riktigt? Motståndskraft (resilience) kan delvis ses som ”motsatsen” till Lean där andra värden än strikt flödes- och kostnadsmässiga får råda för att skapa säkra försörjningskedjor om nu världen omkring oss fortsätta att stöka. Vem ska betala för det förresten? Slutligen, människocentreringen, redan nu utsatt för ”humanitywashing” där operatörer iklädda futuristiska lager av teknik ses som den givna komponenten i framtida produktionssystem. Men vem är det som ska kunna något, om vad och var kommer denna att arbeta? Jag ser i dag risker med att det kan bildas ett A- och ett B-team i fabriken. De som kan och bestämmer och de som inte kan och gör (med hjälp av teknologi).

Att förutsäga framtiden eller att skapa den själv?

Att förutspå hur framtidens produktion kan se ut är inte lätt, inte minst med all osäkerhet just nu där så många olika drivkrafter påverkar. Men vad vi alla kan göra är att skapa oss en bild av hur företaget kan passa in i normen där vi utnyttjar ny teknik för ”the greater good” i samhället. Personligen kan jag tycka att vikten av att säkra företagets kompetensbas och att nyttja tillgänglig teknik för att åstadkomma en vettig affär som i sin tur leder till något bättre är kanske den viktigaste frågan idag. Och här kan man nog inte stillasittande bara förvänta sig att kompetent personal köar vid dörren utan man måste nog själv vara beredd på att bidra i träningen av morgondagens produktionspersonal. Börja med att informera dig om möjligheterna, kanske en kurs i Smart produktion eller delta i något intressant nätverk, men se även till att den strategiska dialogen om detta finns i ditt företag.

Krönikan publicerad: 17 april 2023. Skriven av Jens von Axelson till smartunderhåll.se.